(Posting in Swedish, yadda. Not a fic.)
Jag fick ett mejl med intervjufrågor från två tjejer som håller på att skriva en kandidatuppsats. Om fanfiction. Slash fanfiction, mer exakt. Förmodligen skickade de ut mejlet till ett större antal personer. Skulle ha varit intressant att se vad alla hade att säga...
Här är vad jag hade att säga i varje fall. Jag smäller bara upp det här, deras frågor och mina svar.
***
När upptäckte du slash? Hur gick det till? Om du skriver slash: började du skriva egen slash direkt, eller tog det ett tag?
Jag var ett fan långt innan jag upptäckte fanfiction. Karaktärer från böcker och TV-serier fastnade i mitt huvud och där fick de spela huvudrollen i ständiga fantasier. Inte alltid slashiga fantasier, föralldel, men om det var en manlig karaktär i en bok som jag verkligen fastnade för så var oddsen höga att jag förr eller senare skulle para ihop honom med andra män.
So to speak.
Hur jag upptäckte slash…? Jag hade börjat skriva på ett fic (även om jag vid den tiden inte visste att det var det det var), och så fick jag den brighta idén att jag skulle kolla på nätet ifall det inte fanns några andra som skrev liknande berättelser.
:)
Det här var (gulp) tio år sedan. Jag minns att den första slash-storyn jag snubblade över var ”Chains of Affection” av Syldana. Rejält lång, rejält välskriven slash. Jag blev såld direkt. Jag har alltid läst mer flitigt än jag skriver, men ja, jag började skriva slash granska omgående. Jag skrev en del annan fanfiction också, föralldel. Jag är ett fan först. Homoerotik är bara en bonus.
Varför skriver/läser du slash?
Hm. Bra fråga. Nu är det ju bara så att jag gillar när mina manliga favoritkaraktärer har sexuella relationer med andra män. Japp, i grunden handlar det väl om sex. Och så handlar det om relationer, om äventyr, om spänning, om sorg, om humor, om livet. Om allt som gör en story bra. Om det BARA handlade om sex så skulle det inte vara ett särskilt bra fic.
Slash fascinerar mig. Det skapar spänning, skapar känslor, skapar dramatik. Slash är frihet, slash är politik. Vad kan jag säga? Jag är lagd åt det slashiga hållet.
Hur ”angriper” du texten när du skriver slash? Upptäcker du en pairing direkt när du läser boken, alltså är den redan närvarande i texten enligt din tolkning? Påverkar karaktärernas relation i texten hur du sedan använder dem när du skriver slash?
Det är oftast EFTER jag har falligt för ett fandom som dom slashiga tolkningarna kommer, när berättelsen så att säga är slut samtidigt som den lever kvar i mitt huvud. Jag har ingenting emot slash mellan helt otippade personer om man kan få det att funka. Jag har skrivit ett par sådana fic, och det är en utmaning, ett kreativt problem. Vissa pairings är dock uppenbara, och jag kan veta samtidigt som jag ser TV-serien (t ex) att det här kommer ofrånkomligen att leda till slash. Holmes/Watson är ett utmärkt exempel på en pairing som skriver sig självt. Jag vill inte säga att den är närvarande i texten på så sätt att det är uppenbart att de är ett kärlekspar. Tvärtom är det väl ganska uppenbart att de INTE är det. Ändå. Slashpotential galore. Det går inte att missa.
Slash, på sätt och vis, handlar om att man utgår från en relation som redan finns där, sedan adderar man en sexuell dimension och går vidare med det man får. Det behöver inte handla om en vänskapsrelation, jag ser stort slashpotential mellan två ”fiender”, som Goku/Vegeta. (Dragonball Z)
Känner du dig någonsin rädd för att din tolkning av den text som slashas ska vara ”fel”?
Um, nej. Jag kan vara orolig för att det ibland kan låta klichéartat och naivt och att min engelska misslyckas, men nej. Det är ju inte meningen heller, att min tolkning ska vara canon. Min ”tolkning” är inte en tolkning så mycket som en fantasi, och jag tänker inte i begrepp av rätt och fel. Det är mitt fic. Om det känns rätt för mig så är det väl rätt?
Vet din omgivning (familj, släkt, kompisar) om att du läser/skriver slash? Hur ställer de sig till det? Vad tycker de om slash?
Min familj vet att jag skriver fanfiction, inte att jag skriver slash. Skulle jag tro. Vi pratar inte om fandom så mycket. Överhuvudtaget är de inte särskilt intresserade. Ett fåtal personer känner till mitt intresse för slash, men det är egentligen bara en tjej som jag pratar och pratar slash med. Hon är road, om något besvärad.
Vad är positivt med slash?
Alla bra fic som finns därute, det är ytterst positivt. En källa till ständig glädje. Det, och gemenskapen, kreativiteten, galenskapen, gränslösheten.
Vad är negativt med slash?
Huh? Ingenting. Möjligtvis är det negativt att jag lägger ner så mycket tid på att läsa slash, och fanfiction i allmänhet. Jag har svårt att se det som något negativt, dock.
Vi har uppmärksammat två genrer inom slash: ”male pregnancy” och ”incest”. Vad tycker du om dem? Vad är din uppfattning om andras åsikter om dessa genrer?
Jag tycker inte att det finns något ämne som det är fel att skriva om. Det blir vad man gör det till. Incest skulle jag kunna tänka mig att skriva, det låter som en intressant dimension att utforska. (Även om jag tvekar att kalla det en genre). Om någon sen skulle säga till mig att det är olämpligt att skriva om incest så skulle jag påpeka att hallå, det är en berättelse, en fantasi, ett tankeexperiment. Varför skulle man inte få skriva om precis vad man vill?
Mitt intryck av mpreg – ärligen – är ganska lågt. Men det är förmodligen bara för att de (väldigt få) mpreg-fic jag läst tycks ha varit skrivna av författare som inte är så vana vid att skriva och som dessutom har ganska klichéartade och irriterande idéer kring vad det innebär att vara gravid. Och mamma. Och människa. Annars är jag säker på att det går att skriva bra mpreg också. Man kan se det som en utmaning. Det blir… vad man gör det till.
![[info]](http://l-stat.livejournal.com/img/userinfo.gif?v=91.7){kind=small}
kimmyjarl's journal
![[info]](http://l-stat.livejournal.com/img/community.gif?v=91.7){kind=small}